På fredagmorgon åker jag med flyget till Arlanda och sedan bil ut till Öster Malma. Det är nämligen JAQT-träff (jägareförbundets kvinnliga nätverk) där. Det är kontaktpersoner i de olika länen som ska träffas och bland annat diskutera verksamheten. Jag har blivit inbjuden att delta tidigare men i år är det första gången jag har möjlighet att vara med. Som vanligt tvekade jag både en och två gånger. Det är ju sällan jag vistast utanför kommungränsen och resan innebär att jag missar tre (!) jaktdagar. Jag känner mig också väldigt bortkommen så fort jag vistas i okända miljöer där det är mycket folk. Jag har besökt en stad, ja två gånger hittills i år och det är fullt tillräckligt. Men när jag fick erbjudandet att vara med så kände jag ändå att det vore roligt att fara. 

Det ska bli väldigt kul att få träffa andra kvinnliga jägare och kanske få tips om vad man skulle kunna ordna för kommande aktiviteter här i Vilhelmina. Dessutom ska det bli spännande att för första gången besöka Öster Malma. Eftersom det inte går något flyg till Vilhelmina på lördag så blir det på söndag jag åker hem och då till Umeå för att åka bil 23 mil innan jag är hemma. Därför önskar jag Er en trevlig helg så länge. Idag, torsdag, är det jakt med Dajna som gäller.

 

Igår bakade Svenne, Johanna och jag tunnbröd. Jag klev somsagt upp klockan sex och gjorde stöpan och sedan var det full fart till klockan fyra på eftermiddagen då vi var klara med bakningen. På morgonsidan fick vi dock en del bestyr eftersom stöpan jäst över och jag hade fullt med klibbig deg på mattan i hallen. Men annars flöt det på bra och det var riktigt kul. Johanna och Svenne kavlade och jag stod för gräddningen. Brödet blev gott, precis så segt som jag vill ha det. Jag använde mer vetemjöl och mindre rågsikt än i receptet och dessutom bytte jag ut en liter mjölk mot en liter vatten, allt för att få brödet segare. Stöpan var då på 9 liter mjölk och en liter vatten. Det gick åt 15kg mjöl allt som allt, både till stöpa och utbakning.

Här sopar jag bröd på "bakefjäla"


Johanna är en mästare på att kavla (hoppas att det är ok att jag lägger ut denna bild, annars får du skälla på mig då vi ses :)

 
Gamla tiders brödbak, tavlan hänger ovanför bakbordet. Observera naggen av fjädrar.


Tunnbröd är gott!

Idag var jag ute med Bitzi. Det var riktigt rått ute idag, snöblandat regn och en tung grå himmel. I skogen var det så mörkt att jag undrade när jag började gå hur i all världen jag skulle kunna få syn på en fågel i en risig gran. Men självklart måste jag ut. Nästan genast så skrämde jag en orre, men den flög så långt att Bitzi avbröt förföljandet och kom tillbaka. Sedan verkade skogen tom, inte ett liv förutom ett par alldeles färska mårdspår. Men Bitzi skäller inte mård, hon föredrar fågel. När jag klampat ner ena foten i en görlok så att stöveln fylldes med iskallt roskvattet och det börjat regna så hade jag mest att avstyra det hela. Dessutom var föret skrapigare än vad jag trodde att det skulle vara. Men Bitzi drog iväg på ett långsök så det vara bara att haka på. Innan dagen var slut så hann jag med att skjuta en orrtupp i alla fall. Bitzi skällde också bra på en tjäderhöna men den skrämde jag iväg med avsikt. De är ju inte lovliga nu.

Jag hann hem från skogen i lagom tid för att hjälpa farmor med tisdagsmaten. Imorgon blir det tunnbrödsbak. Måste kliva upp vid 06.00 imorgon för att göra stöpan. Men vad kul det ska bli att få baka! 

Jaktmaskinen Bitzi, Dajna ska jag ut med på torsdag har jag tänkt.


Det var så mörkt i skogen att kameran ville använda blixten. Klockan nio på förmiddagen.






Grådaskigt väder.


En liten orrtupp blev det tillsist.

Strax innan man kommer till Klimpfjäll så passerar man Rödberg eller Röberg som vi säger. Man kan helt enkelt inte missa detta berg som tornar upp sig alldeles vid vägen. Klippväggen lyser röd, därav dess namn. Det finns många historier om ursprunget till bergets röda färg. Den första jag fick höra var att förr i världen så brukade äldre samer, som kände att livet höll på att ta slut, kasta sig ut för branten. Och berget färgades rött av deras blod. En annan historia påminner mycket om "vägvisaren" en film några av Er kanske minns.  Ett rövarband av tjuder kidnappar en ung same och tvingar honom att vara deras vägvisare för att hitta de andra samerna. Han bär en fackla som tjuderna följer efter i mörkret. När han kommit till en brant klippavsats så kastar han facklan utför stupet men hoppar själv åt sidan. Rövarna hinner inte upptäcka att de blivit lurade och faller efter. Om det är Rödberg som var klippavsatsen eller inte är osagt, men det finns en historia som säger det.  

I verkligheten så beror färgen på att berget innehåller mycket järn och att en speciell lav växer där. Därav den röda färgen.


 Detta kort tog jag i somras på väg hem (sent på kvällen) efter min vandring till Remdalen.


Rödberg

Denna kniv fick jag då jag fick priset som årets ungdomsjägare år 2007.  Jag kan varmt rekommendera den. Kniven behåller bettet bra och likså buköppnaren. Dessutom är det väldigt praktiskt att både ha kniv och buköppnare i ett. Ju mer funktionella grejerna är som man har med sig, dessto färre saker behöver man. Eka är ju dessutom känt för den otroliga kvaliten på knivarna.

För ett par år sedan hade jag skjutit en älg och skulle ta ur den. Jag var ensam ute så det var bara att köra igång. Med hjälp av kopplet och lite slit så fick jag älgen i hyftsat läge. När jag skulle rista upp magen gjorde jag som vanligt. Jag stoppade in vänster handen under älghuden och bukhinnorna och sedan lät jag kniven vila på handflatan med eggen uppåt samtidigt som jag förde kniven. På detta sätt säkrade jag vommen. Inga problem. Men min blodiga högerhand glätte mot skaftet och vips så slant jag och tummen trycktes ned rakt på knivbladet. Jag ryckte snabbt åt mig handen och hann se en djup skåra innan blodet strömmande till. Med blödande tumme kom jag att tänka på att jag inte hade det minsta slags förband med mig. Tills jag kom ihåg att jag minsann hade papper och isoleringstejp i ryggsäcken. Med en väldigt snygg omläggning fick jag stopp på blodet och fortsatte med arbetet att ta ur älgen. Ärret på högertummen har jag fortfarande kvar.

Numera använder jag alltid buköppnaren då jag tar ur en älg, det är väldigt smidigt och det finns ingen risk att jag ska skära av mig tummen igen. Men sjuksköterska som jag är har jag numera alltid med en liten första förbandsutrustning. Man vet aldrig när det kan behövas. Läs mer om Eka swingblade här.

Min specialtillverkade Eka swingblade. Jag tycker den är vacker och framförallt väldigt funktionell.


När jag fick kniven så var mitt namn inristat på bladet.

Idag och igår var jag ute och jagade med Dajna. Jag känner att jag måste ägna mer tid till henne. Igår kom vi inte på en enda fågel och idag endast en som inte ville sitta. Dajna gjorde faktiskt ett riktigt bra jobb eftersom tjädern redan satt i trädet då hon började skälla. Tyvärr dröjde det inte länge förrän den flög och jag hann aldrig komma i närheten ens. Ingen fågel blev det på dessa dagar, men då skogen ser ut som en japansk litografi så gör det inte så mycket.

I början av hösten var jag lite missbelåten på Dajna då hon var trögskälld. Men för varje gång jag är ute med henne nu så gör hon bättre och bättre ifrån sig och hon är riktigt trevlig att ha med sig i skogen. 

Dajna lyste riktigt i det vita landskapet.




Denna lilla kompis kom¨förbi då jag inväntade Dajna som var ute på sök. När jag gav den en brödbit ur ryggsäcken blev den väldigt glad.





 

Jag har en ny favoritgrupp som jag lyssnar på ofta för tillfället. Så fort jag startar bilen så skrålar högtalarna ut: Kings of Leon. De påminner mycket om andra band i genren som jag också älskar att lyssna på till exempel Live, Creed, Nickelback, Fuel, Takida m.fl. Nils brukar alltid reta mig för att jag helst lyssnar på antingen Chopin eller Monster Magnet men...sån är jag. :)

Håll med om att Kings of Leon är bra!

När jag kom hem från besöket på Hembergsskolan så var det så vacket ute att jag tog en promenad med Dajna. Jag kunde dock inte gå någon längre sväng eftersom jag bjudit familjen på tisdagsmiddag.

Det var riktigt härligt ute idag!

Idag gjorde jag ett besök på Hembergsskolan hos min syster Lillemor och hennes klass. Hon arbetar som lärare på högstadiet för unga asylsökande och kvotflyktingar. Det var verkligen jättekul. Eleverna var pigga och frågade mycket om allt möligt. Jag pratade en del om utbildningen och hur det är att jobba som sjuksköterska, sedan lät jag dem lyssna på mitt och deras eget hjärta med ett stetoskop. Jag tog även blodtrycket på några av dem. Det var verkligen en trevlig och rolig timme med mycket skratt!

Här är några av frågorna jag fick idag:

Hur länge har du jobbat som sjuksköterska?
-Snart tre år.

Varför ville du bli sjuksköterska?
-För att jag tyckte att det verkade vara ett spännande och givande jobb. Det är trevligt att möta människor och jag visste  att det fanns stora chanser att få jobb på hemmaplan. Dessutom har jag en dröm att någongång få åka utomlands och jobba som sjuksköterska.

Har du pojkvän och barn?
Jag har pojkvän men inga barn.

Vad brukar du göra på fritiden?
Jag tycker om att jaga och vistas i naturen. Jag läser även mycket böcker. Tycker också om att fotografera och måla. Jag tycker om så många saker.

Har du skjutit en elefant?
Inte ännu i alla fall. :)

Skulle du vilja byta yrke?
Ibland. Men för det mesta trivs jag alldeles utmärkt.

Hur gammal är du?
Jag är snart 26 år.

Hur gammal var du då du började studera till sjuksköterska?
Jag hade nyss fyllt tjugo.

I fredags då jag hämtade posten fick jag mig en väldigt trevlig överraskning. Jag hittade nämligen ett paket. Tack så mycket Carl-Hildning för det fina kortet och brevet! Jättefint att det var skrivet med vitsippor, för jag har ju en viss förkärlek till blommor. Det Du skrivit får mig att se min omgivning med andra ögon och det gör mig glad att jag kan dela med mig lite av den.

All fin respons som jag får och har fått är jag så tacksam för. Varje kommentar eller inlägg i gästboken är så välkommet och jag blir glad varje gång. Det känns faktiskt helt otroligt att de enkla saker som jag skriver om, som är en del av mitt liv här, kan vara värt att läsa.

Återigen Tack!

Eftersom vi ordnade fest i helgen, för Nils som fyller trettio, så har det varit fullt upp. Speciellt eftersom mycket tid till förberdelserna gick åt till att leta efter Fajta som var försvunnen.

Mycket praktiskt att bardisken (som jag glömde bort att ta kort på) i gillestugan är monterad och att vi har ett så stort hus. Vi räknade lite smått igår och ungefär femtio personer var det som kom och firade. Farmor tyckte att kalaset måste kallas det stora taberaset i Lövliden. Tack Lotta för all hjälp vi fick av dig. Jag tror och hoppas att alla som kom hade en trevlig kväll!

Nu inatt jobbar jag extra eftersom en kollega blivit sjuk. I veckan blir det nog en del jakt och dessutom har jag äran att få besöka min systers Lillemors skolklass för att informera om hur det är att jobba som sjuksköterska. De har redan förberett lite frågor har jag fått höra :) 

På lördagen dukades det för kalas i vardagsrummet.


Nils tog ett kort på mig innan festligheterna började. (jag tycker inte om att lägga ut bilder på folk som jag inte frågat först, därför får ni nöja er med en bild på mig :)


 En bråkdel av all mat...som vi dessutom kommer att få äta av resten av veckan.


Och en massa tårta förståss.

Nils och pappa gjorde som sagt ett försök att finna Fajta igår. Tidigt for de iväg upp på fjället för att se om de kunde få kontakt. När Nils ringde på förmiddagen och sa att de inte lyckats få in henne i pejlen så blev jag orolig på allvar. Vi hade ju haft svag kontakt under onsdagen och jag hade varit helt säker på att de skulle få in en signal där uppe. Visst har Fajta ibland skällt älg till sent på natten och varit tjurig. Men hon har tillsist alltid kommit tillbaka och aldrig varit borta i över ett dygn förut. Nu hade det gått snart tre dygn i eländigt väder och skarpt före.

Pappa och Nils hade varit uppe på kalfjället i ett par timmar och inte fått in en enda signal på pejlen under tiden. De gick tillbaka till en renvaktarstuga och gjorde upp eld där och fikade. Det började bli sent och de hade gett upp. När de lämnade stugan tog Nils upp pejlen för ett sista försök. En enda signal på högsta läget slog in. Sedan gick det några minuter innan det kom en signal till. De bestämde sig för att göra försöka i den riktning som signalen kommit ifrån. Efter ett par timmar hade signalen blivit starkare och starkare. Tillsist var de så nära enligt pejlen att de började ropa och hojta på Fajta. Men ingenting hände. De fortsatte och när de var så nära att pejlen gav fullt utslag på tvåans läge så började de misstänke att Fajta låg död ner någonstans. Eftersom hon inte kom då de ropade och visslade. Efter en stund sökande så fick Nils ser hur Fajta stod och tittade på dem under en stor yvig gran. Karlarna blev både häpna och glada över att finna hunden, vid liv dessutom. Hon var rätt loj och haltade betänkligt på ett framben. Men annars verkade hon som vanligt.

Jag försökte ringa Nils för att höra hur det gick lite senare under dagen. Men det var endast mobilsvar eftersom det är dålig täckning där uppe. Jag provade ringa igen lite senare och då kom jag fram. -"Vi har hittat Fajta och hon mår bra!" hann jag höra Nils säga innan samtalet bröts. Det var som om en tung sten lyftes från mina axlar och jag kunde äntligen andas igen. Tack och lov! Ni som föjt bloggen en tid har nog anat hur mycket Fajta betyder för mig. Sent på kvällen kom de hem med hunden och vi firade med pizza.

Fajta ligger just på mattan i köket. Hon är fortfarande trött och haltar ordentligt. Hon drar sig till och med för att gå upp till vattenskålen. Jag tror inte att hon klarat att ta sig ner från fjället på egen hand i detta skick, så jag är otroligt glad att hon kom tillrätta. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag hade bägge pejlarna på henne. Annars hade hon nog varit kvar där uppe. Men nu är hon hemma igen!

Vi var och jagade kalv i tisdags på vår mark vid Blaikfjället. Det var ont om spår men tillsist fick Fajta tag i en älg nästan vid fjällkanten. Det blev gångstånd och först efter två kilometer stod det. Då var det redan på fel mark och dessutom hade jag sett på spåren att det var ett stort vuxet djur så älgen var inte skjutbar. Jag och Nils bestämde oss för att söka rätt på varandra i skogen och vi gick sedan igenom resten av området med Stalo, i förhoppning att Fajta skulle släppa älgen och ta bakspåren tillbaka. Jag höll hela tiden koll på pejlarna var hon var och tillsist tappade garmin pejlen kontakt. Men när jag och Nils kom till pappa, som suttit på pass, såg vi på swepointpejlen att Fajta fortfarande skällde. Då var hon över sex kilometer bort. Det började bli mörkt men vi gick upp på fjället i dimma och kraftig blåst för att försöka få bättre kontakt men utan framgång. Tillsist var vi tvugna att ge upp. Väl nere vid vägen igen fick ingen av pejlarna kontakt och det hade blivit kolmörkt. Vi tog bilen och körde upp på en höjd men ingen kontakt där heller.

Vi åkte hem och fick mat i oss innan Nils, jag och min syster Lotta begav oss iväg i bilen för att försöka hitta Fajta. Trots att vi hade takantenn till garminpejlen fick vi aldrig kontakt på hela natten, inte på den andra pejlen heller. Klockan fem på morgonen kom vi hem och sov tre timmar innan jag och Nils begav oss iväg igen. Under hela dagen igår körde vi över femtio mil på en en massa skogsbilvägar som bestod mer av is än grus. Men vi fick endast ytterst svag kontakt på swepointpejlen ibland och vid ett tillfälle såg vi att skallindikatorn gav utslag.

Idag är pappa och Nils ute och letar, hittills utan resultat. Vi ska ha fest för Nils som fyller trettio i helgen och jag har en del att göra. Men allting känns så otroligt meningslöst och ledsamt. För Fajta vill jag inte mista...

Det var två stycken som gissat rätt på tävlingen. Genom lottdragning så blev vinnaren av kaffepannan Karl Turesson i Falun. STORT GRATTIS!
Ett hedersomnämnade till Perran, som också gissat rätt.

Rätta åldern på björnen var alltså 22 år. Den sköts i fjol av min farbror Svenne tack vare ett fint jobb av Klövkampens Karske, som numera vilar i hundhimlen. Åldern fick Svenne veta från SVA (statens vetrinärmedicinska anstalt) dit proverna som togs på björnen skickades. I papperen som Svenne fick fanns det statistik på de skjutna björnarnas ålder och vikt för året 2008. Björnhanen som Svenne fällde var den äldsta björn som sköts i Västerbotten ifjol. Tänderna på björnen var inte vackra och den måste ha haft en hel del tandvärk... 
Enligt vad jag har hört är det sällan som vilda hanbjörnar blir över 20 år. I fångenskap kan de bli avsevärt äldre.

2008 sköts 195 björnar enligt uppgifterna från SVA. Endast 5 björnar hade en ålder över 20 år och 3 av dem var hanar. Den äldsta björnen sköts i Norrbotten (Pajala) och det var en hona på 25 år. Antal björnar som vägde 220kg och mer var totalt 18 stycken och alla dessa var hanar.

På bilden kan ni jämföra tänderna med en betydligt yngre björns.

 

Igår kom jag och Nils hem efter en härlig vistelse i stugan. Ett inköpt jaktkort gjorde att vi kunde ta med oss Bitzi och jaga i området. Det var ont om fågel och vi såg mycket järv- och mårdspår. Trots att jakten gick trögt har vi haft det otrolig bra och jag längtar redan tills nästa gång vi kan fara dit. På fredagkväll försökte Nils övertyga mig om att O.P Andersson är gott och jag bevisade Nils att jag är en mästare i kinashack. Vistelsen höll dock på att sluta illa eftersom Bitzi i slutet av en jaktdag skrek till en bit ifrån oss och när vi kom dit så låg hon i snön och gnydde. Hon verkade ha ont i ett bakben och vägrade gå. Nils fick bära henne hem. Men tack och lov kryade hon på sig under natten och på morgonen var det inga problem för henne att gå då vi vände kosan hemåt

Nils och Bitzi


På väg till stugan hade vi packningen i fjällsäckarna.


 Eftersom sjön frusit så kunde vi inte ta båten den sista biten. Men det gick bra att gå efter strandkanten på isen.


Girifjäll


Stugan


Tidig morgon. Jag kan titta in i kameran också. Ibland.


Bitzi


Vackra, men karga marker.


Ett fint avslut på ett bra hundjobb


Vi hann aldrig tillbaka till stugan innan det var kolmörkt